Stora killen

Tänk att han blivit så stor vår lilla kille. 19 månader nu. Idag gick vi tillsammans till bilen när vi skulle hem. Han knatar på, stannar, räknar till tre, på sitt sätt, springer en sträcka, stannar, ser en tröskel eller trappsteg, kliver upp, hoppar ner, om det känns lite för högt får man hjälpa till och hålla handen, annars ska han gå själv. Hålla handen när man går över gatan är dock obligatoriskt hur mycket han än protesterar. I bilen sitter han och småpratar, jublar när han ser något han känner igen på vägen och gör segergest när bilen stannar hemma. Han sträcker på sig så mycket det bara går för att komma åt alla sorters knappar, lysknappar, hissknappar, ringklockan på dagis. Snart, snart så når han upp.
Vi åt middag tillsammans han och jag, micrad kinamat, kladdigt ris som ska ätas med en liten barngaffel, dock med gott resultat, bara några få risgryn hamnade på golvet. Sedan hände det, pottan som han vägrat sätta sig på här hemma gick plötsligt an. Eller så var det mutan, i form av fyra torkade lingon som gjorde susen. De har tränat några veckor på dagis nu och får små klistermärken i form av stjärnor klistrade på tröjan om de kissar på pottan och han blir tydligen väldigt stolt.
Innan läggdags läste vi en bok på ipaden, med apor, som han kan härma med ljud och en hand uppe på huvudet, och med små nallar som ligger och sover så att man måste sätta lilla fingret på näsan och hyscha. "Oh no" är ett nytt uttryck annars sitter orden fortsatt långt inne. Men han gör sig ju så förstådd ändå.