
Matías, 15 dagar gammal, 15 juli 2011.
Ytterligare en vecka i vårt nya liv har flugit förbi. Lille Matías växer, det känns som att han blivit både längre och lite rundare. Han är vaken mer och mer och verkar för det mesta ganska nöjd med tillvaron. Han gråter mest bara när det är dags för mat eller om det kniper lite i magen. Vagnen verkar han gilla och likså nappen som vi introducerade häromdagen då han lite för ofta bara ville ligga och snutta på bröstet istället för att äta ordentligt.
Men visst är det ett helt nytt liv som börjat för oss alla i familjen. Vi bestämmer inte längre själva över tiden och när vi ska göra vad. Är det dags att byta blöja eller äta mat så är det bara att avbryta det man håller på med och fixa det. Ibland, om jag ska vara ärlig, känns det lite jobbigt, men jag skulle samtidigt inte byta det för något i världen. Nu är han ju här, vår lille son, som vi längtat efter och väntat på under nio månader.
Den senaste veckan har vi haft besök av mormor och morfar från Sverige. Matías har burits runt på av en mormor med världens tålamod och legat lugnt i morfars famn ute på terrassen. Igår, fredag, var vi in till svenska konsulatet i Málaga för att ordna med inskrivningen i Sverige. Det gick väldigt smärtfritt och Matías sov sig igenom nästan hela utflykten med undantag för en matpaus på en uteservering under ett skuggande parasoll. Inte ens värmen, igår var det runt 30 grader, verkar påverka honom, men vi försöker att inte vara ute på eftermiddagarna när det är som allra varmast.
I torsdags förstod jag också att det här med mammaledighet är något helt fantastiskt, även om det här i Spanien kunde vara betydligt fler dagar. Men tänk ändå att kunna åka ner till strandpromenaden en helt vanlig vardagförmiddag och med en sovande bebis i vagnen ta en riktig långpromenad längs ett glittrande Medelhav som bjuder på en svalkande bris, precis lagom för att det inte ska bli alldeles för hett. Då är livet härligt!