Lilla kråkan

Helt plötsligt har jag gått och blivit en sån där mamma som skryter och berättar vad hennes lilla son nu kan göra. En sån som jag inte skulle bli men vad svårt att låta bli. Och kanske är det okej om man håller det på en lagom nivå, jag kan ju faktiskt fortfarande prata om annat också, tror jag.
Det senaste Matías har lärt sig är när vi sjunger "Prästens lilla kråka" så lutar han sig själv åt sidan när man kommer till "å en slank han hit". Känns som första riktigt tecknet på att han hänger med, känner igen och kommer ihåg saker.

I helgen har vi haft lite sjukstuga här hemma, Fran har fått en släng av influensa, Matías är jättesnorig och jag försöker ignorera att det sticker lite i halsen. Detta och den sibiriska vintern som dragit in över Spanien har gjort att vi mestadels hållit oss hemma. Mormor och morfar hemma i Sverige har väldigt roligt åt att de på dagis inte varit utomhus varken torsdag eller fredag på grund av kylan, det var ju inte mindre än 5-6 grader + att det har blåst något enormt. Väldigt kallt för små barn vana vid medelhavsvärme.