Igår var jag ute på en promenad i närheten av där vi bor, det har tagit ett tag att hitta en bra runda men nu tror jag att jag har hittat en. Det måste nästan vara en runda för jag tycker inte om att gå samma väg fram och tillbaka. Nu består min runda av lite grusväg, lite väg intill en golfbana samt lite bilväg, den går dessutom att göra olika lång, beroende på vilket humör man är på, då man kan lägga till ytterligare en runda och gå som i en åtta.
Det är inte alls många fotgängare i de här trakterna men igår mötte jag faktiskt en joggare och kände att när vi möts så måste jag ju heja, och hann kände tydligen samma behov för han hejade så glatt. Vad är det då som gör att vi hejar på varandra, för varandra totala främlingar, på ett så naturligt sätt. Om jag går på stan hejar jag ju inte på alla jag möter på trottoaren, varför inte? För att det då är fler än en? Går jag på strandpromenaden och möter andra motionärer hejar jag heller inte. Men nu, utanför stan, i en uppförsbacke (nedför för joggaren) var det helt plötsligt alldeles självklart att slänga ur sig ett käckt "Hola!". Kände "joggaren" och jag någon slags samhörighet med varandra, vi motionärer mot världen, vi måste hålla ihop, annars...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar