"Tyskungen" av Camilla Läckberg
"Tyskungen" är Camilla Läckbergs senaste bok och uppföljaren till "Isprinsessan", "Predikanten", "Stenhuggaren" och "Olycksfågeln". Bokens huvudperson är som i de tidigare böckerna, författarinnan Erica Falcksom lever tillsammans med polisen Patrik Hedström och därmed har en unik inblick i polisens mordutredningar. I "Tyskungen" är det hennes privata efterforskningar om sin mamma som leder till att ett mord begås och att en serie med händelser kopplade till det förlutna drar igång.
Jag gillar Camilla Läckbergs språk och hennes sätt att väva ihop nutid och dåtid, mordutredning och romankaraktärernas privatliv. De första fyra böckerna läste jag relativt tätt inpå varandra och fick i slutet på tredje och fjärde boken en känsla av upprepning. Därmed inte sagt att det blev lättare att försöka klura ut vem mördaren var. För är det något jag tycker att Camilla Läckberg lyckas med så är det att behålla spänningen ända in till slutet av boken då historien tar en oväntad vändning. Nu hade det gått ett tag sedan jag läste "Olycksfågeln" och jag kastade mig därför hungrigt över "Tyskungen" och blev inte besviken. Vissa gånger var jag frustrerad för att det inte gick snabbt nog att läsa, inte snabbt nog att komma framåt i historien. Men för mig är det ett säkert tecken på att en bok är bra, när man läser och läser för att komma framåt i hisotorien men samtidigt inte vill att boken ska ta slut.
Böckerna kan naturligtvis läsas i valfri ordning. Har man dock inte läst något tidigare av Camilla Läckberg skulle jag rekommendera att börja med den första boken, "Isprinsessan". Böckerna är skrivna i kronologisk ordning, något som saknar betydelse med tanke på mordfallen medan bokens karaktärer och deras relationer utvecklas bok för bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar